Arbetskraftsinvandring – inget fel på lagen om den efterföljs!

Inlägg från medlem

Replik om arbetskraftsinvandring i DN – Stockholm 2015-12-15 

Inte enbart ohederliga arbetsgivare bör granskas utan även de grava missförhållanden, godtycklighet och felaktigheter i Migrationsverkets hantering av ansökningar och beslut som helt grundlöst raserar människors liv och visar vilken rättslöshet som nu råder i Sverige, såväl för invandrare som för arbetsgivare med ärligt uppsåt.

Ett av många exempel är Sirajul som kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare i mars 2011 enligt alla regler och förordningar som ställts upp för arbetskraftsinvandring, som utlysning av arbetet inom EU, godkännanden av lön från fackförbund, gällande försäkring, kollektivavtal samt uppehålls- och arbetstillstånd från Migrationsverket, vilket förnyades 2013. Sirajul arbetar som försäljare och importör för en butik som öppnades för fyra år sedan i Stockholm. I butiken säljs endast varor från Bengalen (Bangladesh och indiska Västbengalen) som importeras från lokala hantverkare och kvinnokollektiv, direkt och utan mellanhänder.

Sirajul har betalat skatt från första arbetsdagen 15 mars 2011, han är inne i pensionssystemet, har bostad, har fullgjort sina studier vid SFI samt har även en helt etablerad social situation med ett stort nätverk av vänner, såväl svenskar som invandrare från andra länder. Sirajul har aldrig någonsin upp burit bidrag eller annan ekonomisk ersättning från svenska staten. Han har varit bosatt i Sverige i snart 5 år och har inte någon prick för brottslig förseelse eller några betalningsanmärkningar. Han har ett fast arbete på 75 % (som uppfyller Migrationsverkets försörjningskrav) med lön som godkänts av fackförbund och har vid sidan av detta erbjudande om, så snart han får permanent uppehållstillstånd, ett deltidsarbete inom en liknande bransch.

Men när Sirajul enligt gällande förordningar sökte permanent uppehållstillstånd efter 4 år i Sverige fick han av en outgrundlig anledning avslag på sin ansökan. Under åren 2011-2014 (arbetet påbörjades 15 mars 2011) har han varit tjänstledig i sammanlagt 3,5 månader för hemresor i samband med nära anhörigas allvarliga sjukdom, dödsfall och begravningar. Detta håller sig väl inom Migrationsverkets regelverk och typexempel för bedömning (Handbok i Migrationsärenden), där en person under en 4-årspe¬riod kan ha arbetsuppehåll i upp till sammanlagt 6 månader. Möjlighet till tjänstledighet för resa till hemlandet stöds även av svensk lag (Regeringspropositionen 2007/2008:147).

Trots ovanstående anser Migrationsverket att Sirajul inte är tillräckligt etablerad i Sverige för att få permanent uppehållstillstånd och skall därför utvisas. De enda konkreta argument som framförs i bedömningen är att inkomsten inte når upp till försörjningskravet (vilket den gör) och att han inte skulle ha rätt att vara tjänstledig för hemresa (trots att denna rättighet stöds i svensk lag och kollektivavtal).  Då Sirajul överklagat beslutet har Migrationsverket valt att överhuvudtaget inte ta notis om de bevis om hans rättigheter enligt Migrationsverkets eget regelverk och svensk lag som lagts fram.

Migrationsdomstolen/Förvaltningsrätten gör det lätt för sig genom att upprepa Migrationsverkets bedömning utan vidare motivering till det överklagande som styrks genom bilagda dokument samt utan att ta hänsyn till den verklighet som bevisligen följer lagen. Är det så att den arbetskraftsinvandring som omhuldades för några år sedan helt enkelt kommit i onåd och att man nu utan rim och reson skall utvisa personer som har ett fast arbete, är integrerade och etablerade i Sverige? Har utvecklingen gått dithän att man nu för att få stanna och arbeta i Sverige måste vara asylsökande? Om Sirajul inte kan fortsätta att sköta affären och importen (ett arbete som han är noga utvald för och inte kan skötas av någon annan) finns ingen annan möjlighet än att lägga ner verksamheten. Har en arbetsgivare och småföretagare inga rättigheter trots att allt är skött enligt reglerna, den anställde har avtalsenlig lön och alla avgifter och skatter är betalda i enlighet med lagen?

I förlängningen medför det även en svår situation och inkomstbortfall för leverantörer och samarbetspartners i Bengalen, redan utsatta grupper som kvinnokollektiv och enskilda hantverkare som är helt beroende av denna verksamhet för sin försörjning. I slutändan av en lång beroendekedja betyder alltså Migrationsverkets beslut inte bara att Sirajul utvisas utan grund utan även att en butik med högkvalitativa hantverksvaror måste läggas ner samt att kvinnor i Bengalen mister sin försörjningsmöjlighet. Att det dessutom närmast medför en katastrof för Sirajul att återvända till Bangladesh där han saknar arbete och social trygghet och får en mycket utsatt position, kan knappast anses oviktigt.

Hur är detta förenligt med de mänskliga rättigheter som hävdas så starkt av Sverige i internationella sammanhang? En grundläggande fråga är: Vad vinner Sverige på att avslå en ansökan om permanent uppehållstillstånd för en person i sina bästa år som har ett fast arbete och från första arbetsdagen betalat skatt, under snart fem år medverkat till samhällsutvecklingen i landet och avser att fortsätta med det? Är detta en rimlig och korrekt grund för att personen skall utvisas trots att lagar och regler för arbetskraftsinvandring följts till punkt och pricka?

Sirajul är inte den ende som råkat ut för det här, liknande situationer uppstår och berättas om dagligen. Reformer av lagen kan möjligen behövas i framtiden men till att börja med skulle det räcka med en ordentlig granskning av hur Migrationsverket och Migrationsdomstolen/Förvaltningsrätten följer de lagar och förordningar som redan finns.

Christina Nygren 

Asienkontakt, ägare av Brokiga Bengalen Butik, Stockholm