Det är viljan som brister – inte resurserna

Det är med stor oro vi kan konstatera att alliansregeringen återigen ser ut att svika småföretagarna i höstens budget. Av det samlade reformutrymmet på 25 miljarder kronor tycks mycket små pengar läggas på de reformer som skulle ge småföretagen kraft att börja nyanställa och växa.

Småföretagarna har i flera år drivit frågan om att sjuklöneansvaret skall slopas för företag med mindre än tio anställda. Det är för oss en av de viktigaste reformer som regeringen måste adressera.

Sjuklöneansvaret infördes i syfte att öka trycket på arbetsgivarna att se till så att arbetsmiljön är bra och trygg för de anställda. Syftet är utmärkt och det ställer vi upp på, men statistiken talar sitt tydliga språk: sjukskrivningarna minskar bland småföretagen. Stress, utbrändhet är betydligt vanligare bland myndigheter och storföretag än vad det är bland småföretagarna. Skälet är enkelt: På ett litet företag är varje anställd viktig och spelar en avgörande roll om verksamheten ska kunna gå ihop. Här är alla nyckelpersoner. Drivkraften för att hålla en bra arbetsmiljö finns hos oss hela tiden, det är ett villkor för att vi ska hålla verksamheten igång. För större företag är detta inte ett lika stort problem eftersom de har en organisation som kan täcka upp för någon som är sjuk och avståndet mellan ägarna, ledningen och de anställda är stort.

För ett litet företag är det idag förknippat med mycket stor risk att anställa någon. Dels är det de direkta kostnaderna som sjuklöneansvaret bär med sig och dels produktionsbortfall och försenade leveranser som blir resultatet om någon är ofta och länge sjukskriven.  Därför är det en av våra viktigaste frågor. Vi vill helt och hållet slopa sjuklöneansvaret för små företag med färre än tio anställda.

Det är inte någon dyr reform för regeringen. Att ta bort sjuklöneansvaret från företag med färre än 10 anställda innebär en kostnaden för staten på ungefär 1,8 miljarder årligen. Men eftersom det innebär en utgiftsminskning för småföretagen kommer deras vinster (och därmed skatteinbetalningarna) att öka med cirka 400 miljoner kronor. Den statsfinansiella effekten av en sådan reform skulle i så fall bli cirka 1,4 miljarden kronor årligen. Det är i sammanhanget en spottstyver eftersom regeringens arbetsmarknadsutgifter ligger i år på svindlande cirka 70 miljarder kronor. Dessutom skulle en sådan reform vara självförsörjande. Med ett borttagande av sjuklöneansvaret skulle småföretagarna ges de muskler och instrument som de behöver för att kunna nyanställa för att möta en ökande efterfråga.

Om vi ska lyssna på regeringen så kommer jobben vara den allra viktigaste frågan inför valet 2014. Det håller vi småföretagare med om. Men man kan inte kommendera fram jobb i riksdagens talarstol, genom Almedalstal eller AMS projekt. De stora industrierna anställer inte de tiotusentals unga hoppfulla som varje år lämnar skolan för att söka sig ett jobb, eller alla de som fastnat i bidragsberoende. Långsiktigt hållbara jobb skapas genom att landets 1 miljon småföretagare efterfrågar dem.

Att regeringen trots detta konsekvent vägrar att lyssna på oss kan man inte dra några andra slutsatser av än att det är den politiska viljan som saknas och inte några budgetmässiga skäl. Det är synd, det är fel och småföretagare och arbetslösa drabbas.