NU HAR REGERINGEN HAMNAT I ETT LÄGE DÄR ETT AV REGELSYSTEMEN FÖR UTDELNING I FÅMANSBOLAG ÄR LIKA KRÅNGLIGT SOM STYRSYSTEMEN PÅ JAS GRIPEN
JAS 39 Gripen har inte mindre än tio olika styrytor den kan använda för att i varje flygfall anpassa och optimera flygplanet mot lägsta förhållande motstånd/lyftkraft eller bästa lyftkraft i kombination med bästa lastfördelning. Låter det krångligt? Inte konstigt att den första serietillverkade störtade på Långholmen. Jag var där!
Lika krångligt är det att försöka sätta sig in de s.k. 3:12 reglerna för utdelning i fåmansbolag. I synnerhet om man genomför den föreslagna ändringen. Istället för att ta bort gällande regler och börja om från början, med ett enkelt system, lägger nu regeringen ett nytt modifierat förslag till skärpning av reglerna som remissinstanserna inte vill ha.
Man har fallit offer för en folkopinion som anser att reglerna överutnyttjats av advokater och revisorer. Hur kan man komma på tanken att namnge just dessa två yrkeskårer som gör stor nytta i samhället även om den stora allmänheten av media inbillats att de tjänar stora pengar. Vissa gör det men långt ifrån alla.
Det är en gåta att regeringen inte inser att företagarna är en stor tillgång för samhället och att man måste förenkla för dem istället för att krångla till det och bygga upp nya hinder. Någon millimeterrättvisa finns inte och om man ändrar en regel som missbrukas hittar marknaden snart på en ny sådan.
Ska regeringen bara för att tillfredsställa en högljudd folkopinion som missunnar alla företagare att tjäna pengar använda detta argument för fortsatta reformer? Lagar och rättsregler ska vara klara och tydliga och inte minst förutsägbara. Om den föreslagna ändringen genomförs kommer många företagare som planerat för en utveckling eller en försäljning av sitt företag, att stanna upp mitt i steget. Lika förvånade som besvikna.
Nu är det hög tid före regeringen och alla riksdagsmän att stanna upp och tänka till. Innan man kommer med sådana här förslag borde man utreda vilka konsekvenser de kan få för näringslivet istället för att skynda fram opportuna nödlösningar som kommer att haverera.
Michel Montaigne påstår i någon av sina essayer att han som domare i Bordeaux vid flera tillfällen kom till insikt om att ”domstolen förstår ingenting. Kom igen om hundra år.”
