”Men tjenare Erik, har du sett vilken smart affärsidé koranbrännarna har? Förutom betalning och skydd av Putin, så har de också inkomster via TikTok. Dessutom har de så mycket polisskydd att vi vanliga skattebetalare blir utan. Du hörde väl om Lena som hade inbrott i butiken, men ingen polis hade tid att komma?”
”Ja, det liknar ju ingenting! Att kalla bokbränning för yttrandefrihet begriper jag inte alls. Det är väl precis tvärtom? Att bränna det skrivna ordet är väl att begränsa yttrandefriheten? Varför kan vi inte ha likartade regler som Tyskland, där det är förbjudet att bränna böcker offentligt? Vad som är heliga skrifter är väl upp till var och en? Vissa gillar Bamse och andra Pippi Långstrump…”
”Det är ju bra att ha något som de flesta kan diskutera nu när sommaren inte blev varm och torr, men finns det inte viktigare frågor än bokbål? Vilken öl tycker du passar till starka korvar?” frågar Lasse.
”Vi ska grilla lite kotletter från Vänna, så jag ska ha en pava rötjut. Du kan väl prova någon tjeckisk bira. Hur är det med frun då?” ”Hon mår som en prinsessa, så jag får väl köpa lite bubbel också? Ha en fin helg!” ”Detsamma till dig, och hälsa med dig.”
Ifall vi har obegränsade polisresurser, så kan man väl tycka att koranbrännare ska få polisskydd. Under första halvåret i år hade vi mycket EU-dignitärer på besök under vår ordförandeperiod. Dessa dignitärer behövde uppenbarligen oerhört mycket beskydd. Vid ett tillfälle när jag passerad Uppsala i våras så mötte jag säker 30 polismotorcyklar, 10 polisbilar och två bussar. Alla de poliserna och deras arbetstid kunde vara till nytta för vanliga skattebetalares skydd. Hur många företagare har inte försökt få polisens uppmärksamhet, utan framgång, då de utsatts för brott?
Vare sig EU-dignitärer eller koranbrännare verkar betala skatt i Sverige, och borde därför ha lite lägre prioritet att använda våra gemensamma resurser. Alternativt kunde de få betala för polisbevakningen. Allt fler ”vanliga” människor känner sig otrygga, både hemma och på gator och torg. Antalet företagare som uppger kriminalitet som orsak till att de inte expanderar, eller att de till och med lägger ner företag, visar en tydligt ökande trend. Utvecklingen verkar gå åt tokigt håll, och tilltron till vår gemensamma sektor är inte hur stark som helst. När förtroendet för samhällets gemensamma resurser sviktar, så finns det få exempel på hur förtroendet återvinns. Motsatser finns från till exempel Italien, både från Sicilien och Neapel. Där får vi inte hamna, även om allt fler företag tvingas köpa privata väktartjänster trots att de redan betalat skatt för att bland annat finansiera polisens närvaro.
Inte bara rättssäkerheten svajar, utan ständiga uppgifter om ökad andel unga med neuropsykiatriska diagnoser, människor som dör i vårdköer, allt yngre personer i gängkriminaliteten, ålderdomshem utan personal med mera. Den svenska kronan fortsätter att tappa i värde, trots att Ingves lämnat Riksbanken. Därmed importerar vi inflation, som skapar stora problem för gemene man, men självklart också för företagares förutsättningar att sätta ”rätt pris”. Den svaga kronan medför också att allt fler svenska företag säljs till utlandet, enligt Tillväxtanalys.
Även om inte klockan slagit 12 (förhoppningsvis), så är den på väg ditåt. Då gäller det för landets ledande politiker att våga prioritera vilka frågor som är viktigast för svenska folket. Fatta beslut och genomföra förändringar, men sluta tjafsa om tramserier. Som företagare har man inte kunnat spåra mycket handlingskraft under senare år, vare sig från den förra eller nuvarande regeringen.
Fri er den der gør, ikke som han vil, men som han bør (Piet Hein).
Hälsningar Erik Sjölander
Denna artikel är sedan tidigare publicerad i Bra Affärer
